Tale's of a Taxi Driver

Körde igår, lördag, skulle egentligen ha kört i fredags oxå men var inte riktigt kurrant i kroppen.

Svårskriven återberättning men jag gör ett försök.
Lördag kväll, hämtar på Ankdammsgatan, 2 killar och en tjej. Är så himla dålig på att tippa åldrar men ska vi säga mellan 20-26 år. Utländskt påbrå men garanterat födda här för att dom pratade svenska hela tiden med varandra förutom när killen i passagerarsätet lackade till på sin kompis. Då övergick han till deras språk och jag inbillar mig att knäppisen fick lite basting för dåligt uppförande :-)

Skit samma ... dom var förfriskade på en helt ok nivå utom en, killen hade garanterat hade någon typ av ADHD eller någon annan bokstavskombination av sjukdom som trädde i kraft i kombination med alkohol.
Så fort han sa något gapade han, skrek-pratade - gu vad jag längtade efter öronproppar. Varför ska alla gapa när dom sitter i en bil, musiken var inte ens på och vi sitter på en yta av ca 2 kvadratmeter. Hur kan man vara orolig för att man inte gör sig hörd?. Dämpa ner.

Snubben var ganska packad och mådde sisådär så jag hade ögonen på honom under resan.
- "Fan - stanna bilen jag mår inte bra" hör jag från baksätet.
Visst, jag tvärnitar
Men när jag stannar så bara garvar han "kör kör - när är vi framme". 
What!!! OK - jag åker vidare några meter till ....

- "Stanna taxin jag vill av"
- "OK inga problem, mår du dåligt" säger jag och kör in igen till kanten
- "Nä nä för fan - kör vidare hur många minuter är det kvar?"
Resan fortsätter sedan på samma sätt och det är aldrig något lämpligt ställe att stanna, Klarabergsleden och vidare mot Medis.
Jag checkar lite med hans kompis i förarsätet men han säger bara att "han är lite så där knäpp men jag tror inte han mår dåligt"
Jag börjar bli smått irriterad för några småincidenser till händer men jag tar snällt ner bakrutan så att han kan få lite luft och sen hänger han ut från den som en liten vovve och jag kör mjukt och lugnt för att han inte ska må illa.
Kompisarna börjar oxå be duktig om ursäkt för ADHD-killen uppförande. Han var ganska spastisk hela resan.

Men han fortsätter dock sitt uppförande under hela dj....a resan, "stanna, kör vidare, stanna inte, hur långt är det kvar".
Hans kompis lackar ut "Snälla - kan vi slänga ut honom"
Hade god lust att göra det men hittade inget lämpligt ställe, annars hade jag gjort det. Någonstans halvvägs får jag ett anfall och det berömda pekfingret åker fram och det känns som om jag pratar med någon av mina egna ungar. SKÄRP DIG!!!!
Vi dumpade honom på Medis, åkte vidare några meter sen hoppade dom av oxå han var nämligen på väg i helt fel riktning än vad dom var och han hade ingen koll. Det sista jag tänkte: Lycka till att få med honom in någonstans.

Jag vill ändå tillägga - jag hade inte vågat skälla på ADHD-killen om jag inte känt att jag hade kompisarna på min sida. Aldrig gå in i något tjafs med någon. Samma sak var det ju med Mr. Dryg för några veckor sedan, jag hade nog varit tyst som en mus om det inte vart för kompisarna.